Politik och makt
Modern politik ses bäst som en konsekvens av rättsstaten, vilket i sin tur är en följd av människors mer våldsamma beteenden. Utan regler, restriktioner och straff skulle inte stora grupper människor kunna leva med varandra. I ett sådant samhälle skulle nämligen rädslan för främlingars agerande riskera leda till att invånarna handlar våldsamt i självförsvarssyfte, vilket i sin tur medför ännu mer rädsla och våld.
De mänskliga tendenserna till våld och kontroll försvinner dock inte med rättsstaten, utan går endast upp en nivå till de styrande personerna. Historiska ledare har i regel antingen haft en stor strävan efter makt för egen vinning, eller föds för att bibehålla den makten åt en tidigare ledare. När makten används i offentliga sammanhang utövas politik. Begreppet politik innefattar både metoderna som används för att utöva makten och det sakliga innehållet.
I världen finns både demokratier och diktaturer. Den stora skillnaden mellan de här två är hur komplexa systemen är som fördelar makten. I diktaturer är systemen relativt enkla och lättbegripliga, med en ledare och ett par nyckelpersoner: som dennes ställning vilar på. Det leder vanligtvis till få förmåner för folket eftersom ledaren i första hand måste prioritera personerna som vidhåller dess position, samt
till drastiska och ofta våldsamma maktskiften när ledaren inte lyckas tillfredsställa de personerna.
I verkligt demokratiska länder är makten fördelad på många, makthavarna granskas av oberoende parter och folket har ett direkt inflytande i att välja sina högsta ledare. Allt detta är relativt känt, men minst lika viktigt för en demokratis stabilitet är att makthavarnas intressen korrelerar med befolkningens välstånd. Resurser som skolor och vård ger en hälsosam och utbildad befolkning, som i sin tur producerar varor och tjänster som bidrar med majoriteten av inkomsterna i en demokrati.
Diktaturer är det system som mänskligt makthavande skapar naturligt. Demokratier måste byggas upp och för att de ska kunna byggas upp måste dess ledare vara villig att sprida ut och därmed göra sig av med en stor del av sin makt. För att den överföringen ska kunna göras på ett säkert sätt, krävs det nästan partier eller personer med ett dominant väljarstöd. Ett bra exempel på det är Botswana som ända sedan sin självständighet 1964 har styrts av Botswanas Demokratiska parti med fem olika presidenter. Det stabila demokratiska styret har gjort Botswana till ett av de mest väl ansedda länderna i Afrika söder om Sahara och bland de bästa inom områden som korruption, jämlikhet och BNP/capita. Detta trots att de är ett av de länder som drabbats hårdast av HIV-epidemin.